AV: JOHANNA BÄCKSTRÖM LERNEBY

Det pratas om parallellsamhällen – med sämre skolor, arbetslöshet, skjutningar, vittnen som tystas och en polis som står maktlös.
I många förorter finns starka familjer som är beredda att ta vid när samhället sviker.
Journalisten Johanna Bäckström Lerneby har följt familjen Ali Khan från Angered i över ett decennium.
2020 kom hennes succébok ”Familjen”. Här är reportaget som ligger till grund för boken.
Redan 2017 kunde Aftonbladet berätta historien om en familjs inflytande – över en hel stadsdel.

Första mötet

FÖR ELVA ÅR SEDAN. ONSDAG 6 DECEMBER 2006, HALV ELVA PÅ KVÄLLEN

an är en Ali Khan, deras yngsta, Tareq, sa polisen och tittade på mig som om jag borde veta vem det var.
Men det namnet sa mig absolut ingenting. Inte då när jag träffade honom för första gången på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen för snart elva år sedan.

Killen i den vita t-shirten och mössan sög tag i oss direkt när vi kom in och genast ställde han ungefär hundra frågor på en minut. Han var huvudet högre än de flesta andra på gården och om han inte hade börjat ställa alla frågorna hade jag trott att han var en ur personalen. Men han var 15 år, gick i nian och verkade känna alla där. De andra ungdomarna skrattade när han skojade och hängde på när han ville vara med på bild. De följde honom.

På bilden som vi sen publicerade i Göteborgs-Posten spelade han pingis. Han såg koncentrerad ut och de andra killarna stod runt pingisbordet och tittade på.

Vad jag inte kunde veta då var att Tareq Ali Khan fyra månader senare skulle vara i centrum av nyhetsrapporteringen i Göteborg efter ett brutalt knivöverfall.

Jag kunde heller inte veta att jag elva år senare skulle ha stött på familjen Ali Khan i så många sammanhang att jag till slut skulle skriva ett reportage om släkten som utpekades som maffiafamiljen nummer ett i Göteborg.

Knivhuggen

FÖR TIO ÅR SEDAN. LÖRDAGEN DEN 24 MARS 2007 OMKRING NIO PÅ KVÄLLEN

esten i Gårdstensskolans matsal var i full gång. Flera hundra personer var där för att fira profetens födelse. Fjortonåriga tvillingarna Ali Khan lämnade festen tillfälligt och gick ut till fotbollsplanen, ett stenkast från lokalen. Efter en stund kunde festdeltagare som var utanför skolan se att tvillingarna stod och pratade med någon okänd kille som höll en fotboll under armen.

Den okände killen såg ut att vara från Sydamerika. Han hade joggingbyxor och en röd jacka. På mössan stod det Chile. På avstånd såg man att det verkade bli något tjafs mellan tvillingarna och fotbollskillen. Det gick inte att höra vad tjafset gällde, men efter ett tag kom tvillingarna rusande tillbaka till festen.

Väl inne i lokalen igen letade de genast reda på sin ett år äldre kusin Tareq Ali Khan . Med upprörda röster berättade de vad som hänt.
Tareq ville gå ut och kolla vem killen var.

Men chilenaren var inte kvar på fotbollsplanen. De gick runt en stund i området och letade och efter ett tag såg de honom igen. Han stod vid trappan, till vänster om basketplanen vid Gårdstensskolan. Tareq gick fram och frågade vad fan han trodde att han höll på med. Han puttade på honom. Killen verkade inte förstå svenska. Tareq prövade med engelska, men killen fattade inte det heller.

Tjafset fortsatte och de drog sig upp mot innergården mellan husen på ”kryddgatorna” och vidare ut till parkeringsplatsen. Det blev värre, mer högljutt och killarna plockade upp stenar som de började kasta.

Chilenaren drog fram en kniv, gjorde ett utfall mot dem som kastade sten, men missade. De andra började springa.

Tareq hamnade på efterkälken.

Sen gick allt fort.

De andra hörde hur Tareq skrek och vände sig om. De såg hur Tareq fick flera knivhugg bakifrån. Chilenaren tappade en sko, han högg igen och sen sprang han iväg. De andra rusade fram till Tareq som blödande sjönk ihop på en bänk.

Någon kom utspringande från ett hus, en annan ropade till några trygghetsvärdar som var på nattvandring längre bort i kvarteret. En ung kille tryckte sin hand krampaktigt mot Tareqs vänstra sida för att försöka stoppa blodflödet.

Människor började samlas på balkongerna i husen runtomkring. En del kom utrusande. Flera ringde efter ambulans. Folk skrek upprört. Gärningsmannen kom från Latinamerika ropade någon, från Chile sa någon annan, eller Brasilien ropade en tredje.

Tareq blödde kraftigt. Till slut svimmade han.

Vem var det som gjorde det? Vi måste få tag i han som gjorde det!

Upprörda röster avbröt varandra.

Klockan var 22.00 på lördagen den 23 mars 2007 och femtonårige Tareq Ali Khan såg död ut när ambulansen körde iväg med honom med sirenerna påslagna.

yheten om att Hashem Ali Khans yngste son blivit knivhuggen och svävade mellan liv och död spreds snabbt. Det visste Tareq ingenting om. Han låg nedsövd och opererades i många timmar. Huggen hade träffat levern, hjärtsäcken, njurarna och magen. Familjen vakade vid hans bädd. Utanför i korridoren samlades släktingar. Akutpersonalen kallade till sig vakter som sedan kallade till sig polisen för att säga åt folk som strömmade in till sjukhuset att de fick ta det lugnt och inte gå in på salen. Stämningen var upprörd. Kvinnor grät högljutt. Alla var där utom familjens överhuvud. Hashem var på resa i Australien och ingen hade fått tag i honom än.

På söndagen kunde man läsa en notis på sidan sex i Göteborgs-Posten:

”POJKE SVÅRT KNIVSKUREN I GÅRDSTEN
GÖTEBORG: En pojke i nedre tonåren knivskars svårt vid halv tiotiden i går kväll på Muskotgatan i Gårdsten. Pojken fick skador i bröstkorg och ben och opererades vid midnatt på Sahlgrenska sjukhuset.
Polisen hade i går ingen misstänkt för dådet men vittnen skulle höras senare under natten.
Sent i går natt fanns inga uppgifter om omständigheterna kring händelsen eller pojkens tillstånd.”

Själv gick jag till jobbet som krimreporter som vanligt på måndag morgon. Jag hade ingen aning om vem den knivskurna 15-åringen var och det var ingenting jag hade tänkt närmare på när jag läste notisen i tidningen heller. Direkt när jag kom till redaktionen fick jag däremot reda på att det var Tareq, samma kille som vi bara några månader tidigare hade pratat med på Mixgården i Hammarkullen och som vi haft på stor bild i tidningen. Han låg nu allvarligt skadad på Sahlgrenska sjukhuset.

Polisledningen i Göteborg var stressad. Redan under kvällen för attacken gick ryktet att familjen Ali Khan själva jagade gärningsmannen. Samma natt som knivdådet inträffade ska de ha börjat leta. Bland annat ska de ha gått in på en chilensk fest för att söka, men de fick inte tag i honom.
Polisen hörde också rykten. För dem var det en kamp mot klockan och de trodde sig veta att om de inte hittade gärningsmannen först, så skulle han inte leva länge till.

Hämnden

FÖR TIO ÅR SEDAN. LÖRDAG 24 MARS – SÖNDAG 1 APRIL

olisens utredning av mordförsöket gick trögt. För trots alla vittnen som såg vad som hände Tareq på lördagskvällen var det svårt att få fram vettig information. Dagen efter, på söndagen, var det dessutom någon som körde upp med en bil framför Sahlgrenska sjukhusets entré, vevade ner rutan och sköt en salva automateld mot familjemedlemmar i Ali Khan som oroligt stod utanför och väntade på besked om Tareq. Polisen kopplade ihop händelserna.

Kommissarie Per-Olof Johansson, som var ansvarig för utredningen, kommenterade skjutningen såhär i media: ”Vi har inga gripna och inga uppsatta som misstänkta. Det här ett inte alldeles enkelt ärende att få grepp om”.

Många år efteråt fick jag reda på att det inte var så konstigt att Per-Olof Johansson och de andra poliserna inte fick ihop logiken kring skjutningen. En källa berättade att skotten helt enkelt inte var riktade mot familjen, utan mot två andra kriminella som stod bredvid familjemedlemmarna och rökte. Skottlossningen hade ingenting, absolut ingenting, med Ali Khan att göra.

På Sahlgrenska var det kaos. Inte bara för att någon besköt sjukhuset med automateld och sjuksköterskor fick söka skydd och låsa in patienter i väntrummet, utan också för att släkt och vänner till Ali Khan vallfärdade till sjukhuset och ville in till salen där Tareq låg.

Pojken var fortfarande illa däran även om tillståndet hade stabiliserats.
När polismännen som skulle hålla första förhöret med Tareq, efter han vaknat, kom in i salen mötte de Naser. Naser var ledare för kriminella nätverket Naser-ligan i Göteborg och hade fört ett uppmärksammat gängkrig mot Original gangsters i början av 2000-talet, med skottlossningar och döda som följd. Bland annat låg de bakom en uppmärksamnmad skottlossning på Näsets badplats 2002 mitt i högsommarvärmen bland solbadande göteborgare.

Inte bara Naser kom till sjukhuset för att visa sin respekt för familjen Ali Khan i den svåra stund de befann sig i. Flera personer ur de olika kriminella gängen i Göteborg kom dit. I efterhand skulle en av dem berätta för mig att besöka någon på sjukhus så där, det gör man av två skäl:

”Ett: Man vill visa respekt och lojalitet. Två: Man vill visa att man är oskyldig.”

När Tareq låg där i sjukhussängen omtöcknad efter operationen och hög på smärtstillande mediciner, ställde polismannen som höll första förhöret frågan:
– Vem var det som gjorde det, Tareq?

Tareq öppnade munnen och svarade. Men just i den sekunden började kvinnorna i salen att skrika och låta så mycket att det var omöjligt att uppfatta vad den skadade femtonåringen sa.

Sen bad kvinnorna poliserna att lämna salen så att Tareq fick vila.
Poliserna åkte från Sahlgrenska utan att vara det minsta klokare än när de kom.

Enligt ryktet höll familjen Ali Khan på med en parallell utredning och utnyttjade alla sina kontakter i Sverige och utomlands för att få fatt i gärningsmannen. Polisen behövde köpa sig tid och åkte till en av de andra äldste i familjen, nu när Hashem inte hunnit hem från Australien, och vädjade att familjen skulle samarbeta med polisen och låta polisutredningen ha sin gång.

Polisen och familjens representant träffades i mannens företagslokaler för att prata. Polismannen uttryckte oro för att så många medlemmar ur olika kriminella gäng kommit och besökt Tareq på sjukhuset. Mannen sa att familjen inte var kriminell och att man inte kunde styra över vilka som kom på besök på sjukhuset. Han sa att det var en del av deras kultur att man visade sitt deltagande om någon insjuknat eller råkat ut för en olycka.
Polismannen vädjade sedan till mannen, och till hans två släktingar som också satt runt bordet, att familjen inte skulle göra någonting åt knivskärningen på egen hand. Och att de heller inte skulle agera genom kriminella.

Polismannen berättade att ryktet sa att när familjen fick tag i gärningsmannen skulle de skjuta honom med fler skott än Tareq fick knivhugg.

Mannen försäkrade polismannen att familjen inte hade någon som helst tanke på att leta reda på någon gärningsman, än mindre på att hämnas. Han sa att det bara var just rykten.
Det bekräftade vad andra familjemedlemmar redan hade berättat i polisförhör de senaste dagarna; att det inte låg någon sanning i att familjen skulle vara på jakt efter den som knivskar Tareq. Till exempel hade Tareqs fyra år äldre storebror, 20-årige Asim Ali Khan som var en stor fotbollstalang, svarat såhär på polisens frågor i förhör:

”Det är falska uppgifter och rykten. Vi skulle aldrig sitta och planera sånt. Vi lever ett fint liv. Vi jobbar, vi sköter företag. Vi har inga problem med folk. Varför ska vi sitta där och planera en massa sånt när vi lever ett underbart liv?”

Polismannen var dock inte övertygad. För att försäkra honom ringde mannen på andra sidan bordet till Hashem Ali Khan (Abu Saleh) , familjens äldste, som var utomlands och på väg hem till Sverige.

Mannen ville att polismannen skulle höra Hashems egna ord. Han slog på högtalaren på mobilen och la den på bordet framför dem.

Hashem Ali Khan svarade och sa tydligt till polismannen att familjen inte hade något intresse av att få tag i gärningsmannen. Han försäkrade att ingen i familjen skulle leta efter knivmannen på egen hand. Han sa att han hade sagt åt alla familjemedlemmar att samarbeta med polisen så att detta fick en lösning. Och så skulle det bli.
– Kan jag lita på det? frågade polismannen när de lagt på.
Han tittade på mannen som satt på andra sidan bordet.
– Ja, sa mannen.
– Pappas ord gäller.

lockan 01.08 lördagen den 1 april sköts en 19-årig chilensk man till döds på fotbollsplanen vid Gårdstensskolan. Runt kroppen hittade polisens tekniker tio hylsor och tre kulor.

Då hade det gått exakt en vecka sen Tareq Ali Khan blev knivhuggen.

25 minuter efter skjutningen beskrev ett vittne killen som sköt så här: ”Cirka 20 år gammal. Han var 175 cm lång och var ganska smal i kroppen. Killen såg ut att vara arab men ganska ljus i hyn. Han hade ganska stor näsa och inte något skägg. Killen var klädd i en svart luvtröja och han hade luvan uppdragen på huvudet hela tiden. Han hade ett par svarta träningsbyxor, i tunt tyg, och ett par vita träningsskor. Han tog på sig par handskar som var gula och röda.”

Efter mordet kunde man läsa i Göteborgs-Posten:

” – Vi har givetvis observerat ett visst samband. Motivbilden är fortfarande diffus. Att det rör sig om någon form av hämndaktion för knivattentatet är väl det mest troliga, säger kommissarie Per-Olof Johansson som leder utredningen.”

Knappt två veckor efter dådet häktades två 19-åringar som misstänkta för inblandning i mordet. Några dagar senare greps och anhölls ytterligare en man: 23-årige Akim Ali Khan , Tareqs storebror.
Men den som polisen misstänkte hade hållit i vapnet var försvunnen. Ingen hade sett honom sedan mordnatten och ingen visste var han var.

20-årige Asim Ali Khan gjorde en mantelrörelse i lampskenet från gatubelysningen på fotbollsplanen. Han riktade pistolen mot killen i de röda adidasbyxorna och munkjackan. Han tryckte av. En gång, två gånger, tre gånger. Allt gick fort. Killen föll till marken redan på första skottet.
Totalt sköt Asim honom med tio skott.
Klockan var 01.08 på natten. Han var en 20-årig fotbollskille och hade precis skjutit ihjäl en människa.

Sen sprang de därifrån. De sprang in mellan husen på Muskotgatan och till bilen som stod parkerad längre bort. Bakom sig hörde de skrik och kaos.

Jakten på mördaren

TIO ÅR SEDAN. VÅR OCH FÖRSOMMAREN 2007

fter en tid slutade polisen aktivt leta efter Asim Ali Khan . Han var häktad i sin frånvaro och så var det bra med det. Polisen trodde inte en sekund på att familjen inte visste var han befann sig. Internt gick snacket till och med så långt att de sa att familjen, ytterst Hashem, hade planerat mordet och gett den näst yngste sonen i uppdrag att hämnas knivskärningen. På grund av sin låga ålder skulle han få lägst straff av bröderna om han åkte fast. Enligt polisens spekulationer hade familjen sen sett till att Asim kunde lämna landet med med hjälp av släktingar och vänner runt om i Europa och resten av världen. Ingen av dessa teorier och rykten gick att bevisa, men det var så snacket gick.

Polisen vände sig till Hashem Ali Khan (Abu Saleh) direkt.

– Du får ta hem honom. Du får se till att han står för vad han har gjort, sa polismannen och påminde Hashem om att de också hade 23-årige storebrodern Akim Ali Khan häktad misstänkt för mordet. Om han skulle bli dömd fanns det en livstidsdom att vänta.

Hashem svarade att han ingenting hellre ville än att Asim kom hem och han försäkrade att familjen verkligen gjorde sitt yttersta för att pojken snart skulle vara i Angered.

När Hashem till slut fick kontakt med Asim på mobilen sa sonen bedrövat:

– Jag har gjort något, men jag vill inte prata om det.

Senare skulle Hashem berätta för polisen hur hans hustru, Asims mamma, hade åkt till flera länder för att leta efter sonen. Till slut hade Asim berättat att han var i Libanon, Hashems födelseland. Mamman åkte dit och efter fem dagar fick hon träffa sonen. Mamman försökte lugna sin son och sa att familjen ville att han skulle komma hem. Det var inte tryggt i Libanon. Hon sa att storebrodern Akim satt häktad misstänkt för mordet, men att det inte var därför de ville att han skulle komma hem. Hon sa att det inte passade sig för familjen att ha en son som höll sig undan i 25 år.

Medier rapporterade om polisens framsteg. Vi journalister hade inte så många källor i den kriminella världen så det blev mest artiklar om den juridiska processen, vem som anhölls, häktades, släpptes och så vidare. Plus polisens teorier om motiv. Själv skrev jag inte ens om den. I maj åkte jag på reportageresa till Bosnien och gjorde en artikelserie om Balkanmaffians kopplingar till Göteborg och ägnade inte särskilt många tankar åt familjen Ali Khan och mordet på fotbollsplanen.

I juni gick 20-årige Asim in i polishuset på Ernst Fontells plats i Göteborg och anmälde sig. Han häktades genast. Ett år senare hölls huvudförhandlingen i Göteborgs tingsrätt. Hashem och flera andra i familjen satt på åhörarplats inne i rättssalen och följde rättegången. Tingsrätten dömde Asim till nio års fängelse för mord. Hovrätten skärpte domen till tio år.

”Man får ta sitt straff”, konstaterade Hashem Ali Khan kort när en polisman frågade hur det kändes.

Vräkningen och misshandel av en 5-åring

DRYGT FEM ÅR SEDAN. BÖRJAN AV MARS 2012

n sen eftermiddag i början av mars 2012 ringde min mobil. Jag blev glad när jag hörde vem det var: en kille som jag haft kontakt med några år tidigare för ett reportage.

Han var upprörd.

Med hög röst berättade han hur en av hans bästa vänner, en ung mamma, riskerade att bli vräkt från allmännyttan. Han sa att hon hade tre barn i förskoleåldern och att de inte hade någonstans att ta vägen och att avhysningen skulle ske på måndagen därpå. Mamman var förtvivlad och visste inte vart hon skulle ta vägen.

– Får det gå till så här? Jag har läst att allmännyttan inte får vräka barnfamiljer, sa killen.

Jag frågade vad det var som hade hänt, om mamman inte hade betalat hyran eller om det låg någonting annat bakom vräkningshotet.

Han berättade att det hade blivit bråk, att hennes femårige son hade blivit slagen av två tioåriga grannpojkar. När mamman hade gått till grannarna och knackat för att prata igenom det hela började de vuxna gapa och skrika och slå henne. Hon blev jätterädd. Dessutom hade hon inte bott i radhuset särskilt länge, så hon kände inte så många, berättade killen.

Grannarna hade gått direkt till bostadsbolaget och smutskastat henne så mycket att de hade bestämt sig för att vräka henne och barnen, sa killen.
Jag sa att jag skulle ringa upp mamman och prata med henne och att jag självklart kunde åka och träffa henne och barnen. Angered låg inte långt bort.

– Du förresten, frågade jag innan vi skulle lägga på.
– Vad heter pappan till barnen?

– Han heter Akim Ali Khan .

agen därpå satt jag och en reporterkollega i soffan hemma hos Sara , trebarnsmamman som skulle vräkas. Hon skulle ringa en hel rad med myndighetssamtal för att försöka upphäva vräkningen, eller åtminstone få myndighetspersonerna att tro på hennes version och förstå vad grannarna utsatt henne och barnen för. Vi skulle lyssna och spela in vad de sa.
Sara var upprörd och ledsen när hon berättade allt från början. Sedan började hon ringa samtalen till bostadsbolaget och socialtjänsten. Ingen svarade.

När vi satt där hemma hos Sara och hennes barn utan något inspelat material, förutom hennes berättelse, öppnades ytterdörren. En mansröst ropade hallå och klev med bestämda steg in mot vardagsrummet där vi satt. På vägen skojade gästen med några av barnen som kommit hem från förskolan. Vi tittade förvånat upp. Det var en man i 60-årsåldern med stort grått skägg och någon slags huvudbonad som kom in i rummet. Strax bakom honom kom en kvinna med hijab. Barnen tjattrade. Mannen stannade till i dörröppningen och log stort mot oss.
– Nämen, sa han och slog ut med armarna.
– Vilken överraskning. Välkomna! Han hälsade genom att lägga höger hand mot hjärtat. Hans fru kom och tog oss i hand.

Sedan tittade mannen med skägget på Sara.

– Men Sara! Har du inte bjudit dina gäster på någonting?

Han pratade högt och bullrigt. Han såg vänlig ut. Mannen gick in i köket och jag hörde hur han öppnade kylskåpsdörren. Ett ögonblick senare kom han tillbaka med två burkar energidryck som han ställde på vardagsrumsbordet framför mig och kollegan.
– Så! sa han och slog sig ner mittemot oss.
– Klart vi bjuder på någonting. Varsågoda!

Hashem Ali Khan (Abu Saleh) tittade intresserat på oss. Och sedan började vi återigen prata om Sara och barnens situation.

ag tror inte att jag gapade av förvåning när allt det här hände, men jag hade kunnat göra det, för så förvånad blev jag över att träffa Hashem Ali Khan i egen hög person.

Vid det här laget hade jag hört en hel del om familjen Ali Khan och särskilt om Hashem. Jag visste vad ryktet sa om honom; att han var familjen Ali Khans överhuvud, imam med egen moské vid Bellevue, respekterad och fruktad, en man som styrde Angered med järnhand. Jag kunde historien med Tareqs knivskärning och det efterföljande mordet på chilenaren.
Jag kände också till att ett av de mer envisa ryktena om Hashem Ali Khan gjorde gällande att han satt på en guldtron där han tog emot gåvor från folk som kom för att visa honom sin vördnad och respekt.

Jag hade också följt medlemmar ur familjen genom rättsfall. Utpressningar, olika misshandelsfall, övergrepp i rättssak och kidnappning. Jag visste att familjen Ali Khan, enligt polisen, stod för ”mycket elände” i Angered. Att de var ”en stor maktfaktor med stort inflytande i lokalsamhället”.

Det blev aldrig något reportage om vräkningen. När jag kollade närmare på vad som hänt visade det sig att historien var mer komplicerad än den verkat.

På fredagen, kvällen efter att Saras femåring åkt på stryk av grannpojkarna, hade några män knackat på hos pojkarnas föräldrar. Vad som sedan exakt hände rådde det delade meningar om, men i polisanmälan efteråt stod att männen slog ner de vuxna i familjen. När pappan ramlade till marken fortsatte besökarna att sparka och slå honom. Samtidigt skrek de att han skulle låta Sara och hennes son vara ifred. Även mamman drogs ner på marken och blev sparkad. Barnen skrek. Föräldrarna berättade sedan i polisförhör att de trodde att de skulle dö.

Hyresvärden som kände till familjen Ali Khan sedan tidigare var stenhårda. ”Ni ska bort”. De struntade fullständigt i att Sara ensam var skriven på adressen med de tre barnen. De var övertygade om att Akim Ali Khan också bodde där.

Polisen rubricerade brottet som grov misshandel.
Sju veckor senare lades polisutredningen ner. Den formella anledningen var ”Ej spaningsresultat”, men sanningen var att grannarna vägrade medverka. De ansökte om skyddade personuppgifter, grät och vädjade till polisen att de inte skulle gå vidare med ärendet.

Misshandeln på Angereds gymnasium

UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN. 28 NOVEMBER 2016

et som hände på eftermiddagen den 28 november 2016 i Angereds centrum kommer fyra månader senare att leda till en rättegång och sedan till dom. Domskälen kommer inledas med att själva rättegången beskrivs:

”Rättegången har på olika sätt präglats av rädsla. Målsägandena, vittnen och till och med en av de tilltalade har uttryckt rädsla, vilket framkommit dels vid förhör inför tingsrätten, dels genom förhör som hållits under förundersökningen. Tre av vittnena begärde att få lämna sina berättelser i utevaro av såväl tilltalade som åhörare med förklaringen att de av rädsla annars inte skulle kunna lämna uppgifter. Ett annat vittne fick hämtas till förhandlingen. Ytterligare ett vittne, som vid det tillfället var anställd av Angeredsgymnasiet, har inte velat vittna med motiveringen att hon på grund av rädsla inte vill blanda sig i något och för att hon inte vill att det ska hända henne eller hennes familj något. Målsägandena, som omfattas av polisiära skyddsåtgärder, närvarade vid förhandlingen via en videolänk från okänd ort. Av säkerhetsskäl tilläts inte tolk att befinna sig på samma plats som målsägandena. De inblandade har i hög utsträckning och med olika förklaringar lämnat uppgifter vid huvudförhandlingen som i väsentliga avseenden skiljer sig från de uppgifter som de lämnat vid de inledande polisförhören.”

Måndagen den 28 november runt 15-tiden satt kusinerna Mahmoud och Khalid och tre tjejer inne på McDonalds i Angereds centrum. Någon hade beställt pommes frites, resten satt och hängde och pratade.
Plötsligt knackade det på rutan. Utanför stod två killar som såg ut att vara i 13-årsåldern. En av dem knackade flera gånger och pekade finger mot Mahmoud och spottade på rutan där han satt. Han betedde sig allmänt illa och Mahmoud blev irriterad. Dessutom ville Mahmoud inte att tjejerna skulle se att han tog vad som helst. Han gick ut och la handen på killens axel och puttade till honom. Frågade ”vad han höll på med” och sa att ”han skulle lägga av”.

Killens kompis sparkade Mahmoud i magen och Mahmoud sparkade tillbaka. Hårdare, så hårt att kompisen ramlade till marken. Denne for upp, skrek och började ringa på sin mobil. Han sa till personen i andra ändan av mobilen att han och Farid blivit misshandlade och att de behövde hjälp. Den som knackat och spottat på McDonaldsfönstret hette Farid Ali Khan och var 15 år. Nu sprang han in i Angereds centrum för att hämta hjälp.
Några minuter senare kom han tillbaka med ett gäng äldre killar bakom sig. Mahmoud såg dem komma och sprang allt vad han kunde de hundra metrarna till Angereds gymnasium för att söka skydd.

Mahmouds kusin Khalid började gå efter honom. Mellan McDonalds och Angeredsgymnasiet blev han upphunnen och gänget hoppade på honom. Först slog de honom med handflatorna, sedan, när han ramlat till marken, kom sparkarna. Han försökte skydda huvudet från det värsta.

Allt var över på några sekunder och när de var klara sprang cirka tio personer med Farid i spetsen vidare mot Angereds gymnasiet för att få tag i Mahmoud. Khalid reste sig och stapplade efter.

När de kom fram till Angeredsgymnasiet hade Farids fyra år äldre storebror, artonårige Faras Ali Khan , anlänt i en mörkblå BMW och anslöt till de andra som kom springande. De rusade in på skolan och vid receptionen fick de tag i Mahmoud. Slagsmålet var ett faktum, Faras tog strypgrepp på honom. Skrek: ”Du rör aldrig mer min lillebror!” Skolpersonal som såg och hörde vad som hände försökte avstyra bråket. Rektorn gick mellan. Någon åkte på en smäll, en annan hotades till livet. Det var skrik och gråt. Mahmoud vräktes över en bänk och blev liggande i fosterställning på golvet medan han försökte skydda sig från sparkarna och slagen som haglade. Khalid lyckades komma loss och gömde sig i ett klassrum.

Enligt polisens händelserapport kom larmet in 15.21 och enligt samma rapport hade de flesta obehöriga lämnat skolan klockan 15.23.
Mahmoud hämtades av ambulans.

Efteråt gick det att ta på tystnaden i Angeredsgymnasiets reception.

”Försoningsmötet” i industriområdet

UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN. 30 NOVEMBER 2016

å kvällen ringde det i Mahmouds mobil. Det stod dolt nummer på displayen, men han svarade ändå. Det var artonårige Faras Ali Khan som var med och misshandlat honom och Khalid tidigare på dagen. Faras var storebror till femtonårige Farid som spottat på rutan på McDonalds. Med vänlig röst frågade Faras hur Mahmoud mådde, bad om ursäkt för det som hänt och sa att han inte hade tagit reda på sanningen, men att han nu visste att Mahmoud inte hade slagit hans lillebror.
Sedan sa Faras till Mahmoud att lägga ner polisanmälan. Han sa att det var bäst så.

Mahmoud stod på sig och sa kaxigt att han minsann visst tänkte göra en polisanmälan.

– Okej, då får vi se vad som händer, sa Faras.

På eftermiddagen dagen efter pep det till i Mahmouds mobil igen. Han var fortfarande mörbultad efter misshandeln. Ryggen värkte, han var svullen i ansiktet. Hade ont i vänster armbåge och sida. Han var 16 år, en ensamkommande flyktingpojke som bott i Sverige i knappt ett år. Han hade ingen historia i Angered, men när han såg ytterligare ett okänt nummer och hörde vad rösten sa så började det gå upp för honom att han kanske hade bråkat med fel personer.

Den här gången struntade artonårige Faras Ali Khan i artighetsfraserna och gick rakt på sak. Mahmoud skulle komma till Storås industriområde, där matstället Angereds värdshus låg. Och det var bäst att han såg till att dyka upp.

Mahmoud rös när han lagt på.

Faras hade sagt att Mahmoud skulle bli upphämtad av en bil. Det var slutet av november, mörkt och kallt. Mahmoud kände inte mannen som körde och de sa inte mycket i bilen. De svängde in på ett öde industriområde ett par kilometer från Angereds centrum. Angereds värdshus låg inklämd mellan bilverkstäder, en skrot och en kontorsbyggnad. Mahmoud hade gråten i halsen. När de närmade sig såg han sju-åtta personer stå utanför och vänta på honom. De hade händerna djupt nedkörda i jackfickorna, trampade på stället för att hålla värmen och rökte. Bredvid stod en bil med dörren öppen och kupébelysningen på. Mahmoud kände igen flera av dem, tonåringarna hade varit med och misshandlat honom och Khalid dagen innan. En av dem var äldre, en man i 40-årsåldern som han inte hade sett förut. Han hörde att killarna kallade honom pappa. Han gissade att det var Farids och Faras far.
När Mahmoud kom fram ställde de sig i en ring runt honom. 40-åringen tog till orda.
– Du behöver inte vara rädd, sa mannen.

Mahmoud sneglade in i bilen. Där, mellan sätena i framsätet, låg en kalashnikov. Mahmoud hade sett sådana vapen förut, i sitt tidigare liv, innan han flydde till Sverige.
Han började gråta.
– Du behöver inte vara rädd, sa mannen igen.
– Låter du bara bli att prata med polisen har du ingenting att vara rädd för.
De andra var tysta och släppte honom inte med blicken.
– Däremot, fortsatte mannen lugnt, om du pratar med polisen så svarar vi inte för vad som händer.
– DÅ ska du vara rädd, fyllde en av de yngre i.
Mahmoud hulkade. Ingen rörde en min.
– Pratar du med polisen kommer du att försvinna, konstaterade den äldste.

Sextonårige Mahmoud försökte gråta så tyst han kunde. Han lovade dyrt och heligt att inte prata med polisen. Han vädjade till dem.
De var tysta en stund, sedan skrattade mannen till. La armen om Mahmoud. Tröstade. Buffade vänskapligt på honom. Pussade på kinden. Alla skakade hand.

– Jag visste att vi skulle komma överrens. Du är en bra kille, sa den äldste och gav Mahmoud en varm kram.

Vittnesmålet om maffiafamiljen

3 APRIL 2017

ättegången pågick i Göteborgs tingsrätts säkerhetssal. Media, släktingar och vänner till de tilltalade satt på åhörarplatserna. Mahmoud och Khalid fanns på hemlig ort. Kammaråklagare Linda Wiking hade väckt åtal för grov misshandel och grovt övergrepp i rättssak och det var det rättegången handlade om. Men åklagaren hade bestämt sig för att teckna en annan bild också. Hon ville att domstolen skulle förstå vilken familj det rörde sig om. Enligt åklagaren och polisen var brotten mycket mer komplicerade än att bara handla om en grov misshandel och övergrepp i rättssak. Åklagarens plan var att få rätten att begripa att de här brotten följde ett mönster, ett tillvägagångssätt som hon menade att familjen Ali Khan använde sig av när de, enligt henne, spred skräck i Angered.

Därför kallade hon in ett expertvittne.

Ulf Merlander var lokalpolisområdeschef i Nordost i Göteborg. Han hade många års erfarenhet av att jobba som polis i förorten. Bara i Angered hade han varit i tio år och han hade följt släkten Ali Khan under lång tid.

Ulf Merlander vittnade under ed och tog i från tårna när åklagaren bad honom berätta om familjen:

– Jag har följt den här familjen Ali Khan under ganska lång tid. Familjen består i dag av ungefär 120 individer. De flesta bor i Angered. De har förekommit i väldigt mycket brottslig verksamhet under åren. De har påverkat lokalsamhället uppe i Angered ganska negativt under lång tid. När jag tittar på den här familjen så är ungefär 60 av de här 120 individerna över 15 år. Och ett 40-tal av dem är män och över 30 av dem förekommer i polisens register. Och de brott som Ali Khan är kända för är mord, utpressning, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, narkotikabrott, vapenbrott.

Du sa att det finns en viss påverkan i området, på vilket sätt menar du då? frågade kammaråklagare Linda Wiking.

– Med tanke på familjen Ali Khans brottsliga historia så har de en väldigt negativ påverkan på lokalsamhället. De gånger de har varit inblandade i olika brott, oftast våldsbrott, är det väldigt vanligt att man hotar vittnen och skrämmer vittnen och det gör man ofta i en stor grupp. Samma beteende använder man när polisen stoppar dem, då samlar man ihop en grupp som genom subtila hot försöker påverka polisens arbete i området.

Advokaterna protesterade högljutt mot bilden som Ulf Merlander målade upp i rätten.

Efteråt var advokat Edip Samuelsson fortsatt kritisk i en intervju med Sveriges Radios Eko-redaktion:

– Men kan inte säga att alla i en hel släkt är lika stora brottslingar, bara för att någon i släkten är dömd. Det är helt fel att säga så. Man får inte dra alla över en kam. När man hör något sånt måste man bli upprörd, man måste bli arg, för jag skulle inte tolerera om någon sa det om min familj, eller om någon sa det om din familj, eller om någon familj överhuvudtaget. Och han (polischef Ulf Merlander) säger att det är 120 individer. Ja, från bebisspädålder till gamlingar, man kan inte dra alla över en kam, det är inte rätt.

I och med att polischef Merlander stod i rätten och beskrev familjen Ali Khan som han gjorde blev det enklare för medier att rapportera. Någon hade satt ord på hur familjen jobbade, dessutom en polis med hög trovärdighet. Inte bara Ekot rapporterade om att familjen i Angered använde sig av något som mest liknade maffiametoder. Sveriges radios ”Studio ett” följde upp med en diskussion om hur det kunde gå så långt att en hel familj hade tillåtits sprida skräck i en stadsdel med drygt 30 000 invånare, lika stor som en medelstor kommun i Sverige.

Göteborgs-Posten gjorde en granskning där man kartlade familjen, visade på olika familjemedlemmars brottsliga bana och citerade poliser och andra som beskrev hur familjen förstörde i lokalsamhället i Angered.

Den 27 april kom tingsrättens dom. Kvällstidningen GT hade rubriken ”Familj sätter hel stadsdel i skräck”. Artonårige Faras Ali Khan dömdes till åtta månaders fängelse för misshandeln av Mahmoud på Angereds gymnasium. Hans ett år yngre släkting dömdes också för misshandeln och fick ungdomsvård.

Däremot tyckte inte tingsrätten att Faras och hans pappa hade gjort sig skyldiga till övergrepp i rättssak, den där kvällen efter misshandeln, när Mahmoud åkte till industriområdet för att träffa dem. Mötet som slutade med att de kramade om varandra. Pussade på kinden. Där de ”löste allting som vänner”. I rätten hade pappa Hakim Ali Khan berättat att det var ett arabiskt försoningsmöte. Man träffas och löser sitautionen. De som vittnade om mötet under rättegången lämnade i och för sig lite olika uppgifter under domstolsförhandlingen. Men ingen av dem stödde Mahmouds version av händelseförloppet.
Tingsrätten skrev: ”Hans (Mahmouds) uppgifter om vad som faktiskt skedde vid mötet stöds inte av någon annan bevisning. Den omständigheten att polisen i början av december 2016 beslagtog en kalashnikov från ett förråd som familjen Ali Khan tillsammans med andra hyresgäster har tillgång till kan inte tillmätas någon avgörande betydelse. I avsaknad av stödbevisning är det inte ställt utom rimligt tvivel att Hakim Ali Khan, Faras Ali Khan, XX och XX begått den åtalade gärningen. Åtalet ska därmed ogillas.”

Hovrätten skulle sedan göra en helt annan bedömning än tingsrätten och tro på Mahmouds berättelse. Hovrätten skrev:

”De tilltalades hot mot Mahmoud har förstärkts genom att de instruerat honom att komma till en plats där de tillsammans med övriga okända gärningsmän varit i numerärt överläge och då flera av dem dagen innan utsatte Mahmoud och Khalid för grov misshandel. De tilltalade får anses ha anspelat på ett våldskapital. Dessutom har hotet mot Mahmoud förstärkts genom att han blev varse att de hade tillgång till vapen. Det finns därför flera försvårande omständigheter.”

Hakim dömdes till ett års fängelse för övergrepp i rättssak, hans son Faras var 18 år vid brottstillfället och dömdes till kombinerad skyddstillsyn och fängelse i två månader.
De andra dömdes till fängelse i 1,5 år och till ungdomstjänst.

Jag hade precis börjat som chef på Aftonbladets rättsredaktion när polischef Ulf Merlander stod i rätten och beskrev Ali Khan som en maffiafamilj, och jag följde mediarapporteringen om fallet på avstånd. Det gjorde mina chefer också och tittade menande på mig:

– Den här maffiafamiljen i Göteborg… Varför har man inte hört talas om dem förut? Borde vi inte berätta den historien?

Och jag svarade att ja, det borde vi väl göra. Sedan tänkte jag att steg ett måste väl i så fall vara att prata med familjen. Och om jag skulle göra det så visste jag vem jag ville intervjua. Mannen som jag redan träffat en gång, även om det inte blev något reportage om vräkning, familjens överhuvud: 60-årige Hashem Ali Khan (Abu Saleh) . Men varför skulle han vilja vara med?

”Gör inte reportaget!”

MAJ–JUNI 2017

– Varför ska du göra ett reportage om dem? Jag tycker inte du ska göra det!

Mannen på andra sidan lunchbordet spänner blicken i mig. Han höjer rösten och jag hyschar honom. Vill inte att folk ska höra vad vi pratar om. Men han är upprörd, jag har precis berättat att jag tänker göra ett reportage om maffiaryktena och familjen Ali Khan. Han är helt emot det. Mannen är en av dem i Göteborg som kan den undre världen bäst. Helt enkelt för att han är en del av den. Han känner till familjen, har känt dem länge och vet mycket väl vad vissa av dem har gjort.

– Ja, ja. Ska jag följa med dig? Jag tar med mig två puffror och du en skottsäker väst och så kan vi åka upp i förorten och leta reda på dem. Jag är Sveriges bästa livvakt, jag skyddar dig, säger han lite skämtsamt efter ett tag.

Huvudanledningen till att han inte tycker att jag ska göra reportaget är dock inte min säkerhet, även om han också tar upp den aspekten. Han vill helt enkelt inte att familjen Ali Khan ska få uppmärksamhet. Han tycker att de är paria och vill att de ska tigas ihjäl och absolut inte få uppmärksamhet i Aftonbladet. Det ger dem ännu mer status, menar han.

– Alla vet vilken makt de har. Alla vet hur de jobbar, det är inga nyheter. Det är bara svenskar som inte har en aning. Och ni behöver ju inte bry er, säger han.

Jag argumenterar att om det nu stämmer att familjen håller en hel stadsdel i skräck så måste vi väl berätta om det i Aftonbladet. Och vi kan ju inte göra ett stort reportage om en familj utan att prata med familjen i fråga. Det blir jättekonstigt. Dessutom oanständigt att inte låta folk komma till tals och bemöta anklagelser mot dem.

– Grejen är att jag inte tycker att du ska göra reportaget överhuvudtaget, svarar han kort.

Han är inte ensam om den åsikten. När jag ringer en polisman som jag vet är den som har bäst koll på familjen Ali Khan i hela Göteborg ringer han inte tillbaka. Jag har intervjuat honom många gånger under de senaste 15 åren och det här är första gången han inte svarar. Jag ringer regelbundet till honom under ett par veckors tid, lämnar meddelanden, skickar sms. Ingen reaktion. Jag börjar undra om jag har fel nummer, trots att det är hans röst på telefonsvararen.

När han äntligen svarar tror jag det är av misstag.

Han säger precis samma saker som min lunchvän. Tycker inte att jag ska göra reportaget. Han säger att han i alla fall inte vill medverka och menar att reportaget riskerar att bli ett slags förhärligande av, som han säger, en grovt kriminell familj. Att reportaget skulle ge dem ännu mer makt. Det är en svår balansgång, en tunn linje, alldeles för lätt att hamna fel i ett sådant reportage, säger han.

Och det vill han absolut inte medverka till.

Intervjun

MAJ–JUNI 2017

– Hashem? Jag heter också Hashem, säger rösten i andra ändan av mobilen.

Det är i slutet av maj och jag har dammsugit en gammal förundersökning på telefonnummer. Jag hittade ett som går till, vad jag antar är, en av Hashem Ali Khans släktingar. Jag uppger mitt ärende och frågar om han kan be Hashem den äldre att ringa upp mig.

– Vet han vem du är?

Jag säger ja och skickar mitt nummer. Ett par timmar senare ringer det.

– Ah Johanna, min vän! Det var länge sen! Hur mår du?

Jag är på Aftonbladets redaktion. Det är Hashem Ali Khan (Abu Saleh) den äldre själv som ringer. På rösten låter det som om det är en kär gammal kompis som jag inte har hört av på länge. Efter diverse artighetsfraser berättar jag mitt ärende. Jag säger att jag ska skriva ett reportage om familjen och maffiaryktet och vill intervjua honom om det. Han säger ”inga problem” och vill att jag mejlar frågorna till advokat Edip Samuelsson först.
Vi bestämmer att ses veckan därpå.

– Vi har saknat dig, habibi! Du är välkommen, avslutar han samtalet.

Prick klockan 21.00 fredagen den 16 juni parkerar jag och fotografen Anders bilen utanför radhuslängan där familjen Ali Khan bor, och när jag tittar upp mot huset ser jag två män som inte är Hashem, iaktta oss från toppen av en trappa.

Polischefen: ”Hjälp oss, hjälp oss!”

JUNI 2017

ikspolischef Dan Eliasson, Linda Staaf, underättelsechef nationella operativa avdelningen, och Klas Friberg, regionpolischef i Väst har kallat till presskonferens i Göteborg. De sitter längst fram på ett podium i salen högst upp i polishuset där polisen har sina presskonferenser.

Rikspolischefen är i Göteborg för att presentera en ny rapport om utsatta områden i Sverige. Det är ingen munter läsning och rikspolischefen är gravallvarlig när han inleder presskonferensen.

Vi får reda på att det totalt finns 61 utsatta områden i Sverige. Antalet ”särskilt utsatta områden” har ökat från 15 till 23 de senaste åren.

I rapporten förklaras vad ett särskilt utsatt område är:

”Ett särskilt utsatt område kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag vilket kräver regelmässig anpassning av arbetssätt eller utrustning. Många gånger har det skett en normalisering vilket lett till att varken polisen eller de boende reflekterar över det avvikande läget i området. Ett särskilt utsatt område inbegriper även i viss mån parallella samhällsstrukturer.”

På presskonferensen berättar underrättelsechefen Linda Staaf att det finns cirka 200 kriminella nätverk som består av 5 000 individer i de utsatta områdena. Hon säger att det är de äldre i nätverken som är tongivande och som styr med strategisk förmåga, många gånger hemma från vardagsrummen. Till sitt förfogande har de kriminella personer i åldersgruppen 15–25 år som står för våld och narkotikahandel och de explosiva gärningarna. Sen finns det en stor riskgrupp med barn mellan tolv och femton år.

Dan Eliasson avslutar sitt anförande på presskonferensen med en vädjan:

”Hjälp oss, hjälp oss! Vi måste ha kommunerna med oss, de gör mycket i dag men vi måste göra ännu mer tillsammans för att vända utvecklingen.”

Det blir också Dan Eliassons rop på hjälp som blir flitigast återgivet i media efteråt. Ett sådant desperat rop från polismyndighetens högste chef är svårt att låta bli att citera och göra en rubrik på.

Ramadanmiddagen och frågorna jag inte ställer

JUNI 2017

– Hallå Johanna! Väkommen! Det var längesen!

Hashem, eller Abu Saleh som jag nu kallar honom för att jag har fått höra att det är artigt enligt arabisk sed, står med ytterdörren öppen i det röda tvåvåningsradhuset och tar emot oss med öppna armar. Han ler med hela ansiktet och lägger höger hand mot hjärtat som hälsning.

– Vi har saknat dig! Kom in, kom in. Mitt hem är ditt hem. Så säger vi här!

Han har svart kostym och vit skjorta, en grön huvudbonad. Han har varken ätit eller druckit på nästan ett dygn. Abu Saleh är imam och tar fastan på stort allvar, det är fredag och hans fru har lagat mat hela dagen med hjälp av två barnbarn i nedre tonåren. Abu Saleh visar oss in i huset. Solen går ner kvart över tio och därför har vi en timme på oss tills vi ska äta. Han presenterar oss för barn och barnbarn.

Tareq Ali Khan känner jag igen direkt, det var han jag träffade första gången på fritidsgården Mixgården i Hammarkullen för tio år sen och som sedan blev allvarligt knivhuggen. Tre av dem jag hälsar på presenterar sig som Hashem. Alla döpta efter släktens överhuvud. Några känner jag igen från förundersökningar, en av dem från fallet med misshandeln av den ensamkommande flyktingpojken Mahmoud och det som Ali Khan kallade för ”försoningsmötet” i ett industriområde efteråt.
En liten kille som ser ut att vara i tioårsåldern hälsar artigt.
– Det är Saras son, honom har du träffat, säger Hashem stolt.

Jag känner inte igen honom, fast det kanske inte är så konstigt. När jag träffade honom var han fem år och hade åkt på stryk av två tioåriga grannpojkar på en fotbollsplan. Ett bråk som urartade, med misshandel och hämnd som gjorde att familjen sedan vräktes.

En av männen har ett linne och ser extremt vältränad ut. Jag känner inte igen honom, men misstänker att det är Asim Ali Khan , han som sköt den chilenske killen som knivhögg lillebror Tareq på fotbollsplanen i Hjällbo. Asim dömdes till tio års fängelse för mord efter att Abu Saleh hade sett till att han kom hem från Libanon dit han flydde efter mordet. Han borde precis ha kommit ut ur fängelset, tänker jag när jag räknar efter i mitt huvud.
– Asim, säger han och sträcker fram handen.
Abu Saleh visar oss in i vardagsrummet som går helt i vitt. En bukett blommor i en vas på ett sidobord bredvid soffan, ett enormt fat med färsk frukt på vardagsrumsbordet, vita bulliga fåtöljer, en stor tv på väggen. Vi slår oss ner i soffan. Sju söner och systersöner sätter sig på stolar och i fåtöljerna runt omkring. Pojken som är i tioårsåldern sätter sig också bredvid oss och lyssnar uppmärksamt. Abu Saleh säger att han vill prata arabiska i intervjun för att han tycker att han är så dålig på svenska. Hans son kan översätta.

– Du är välkommen, madame Johanna, inleder Abu Saleh intervjun på svenska, trots allt.
Vi har har satt oss tillrätta, Anders har ställt in kameran och både jag och Abu Saleh har fått på oss mikrofoner. För han har ett krav. Han vill ställa upp med namn och bild.

land alla frågor som jag har tänkt ställa så har jag två där jag är extra intresserad av svaret och som jag absolut inte vill glömma. Den ena är hur familjen försörjer sig. Det är bara ett fåtal av de vuxna familjemedlemmarna som har någon beskattningsbar inkomst att prata om. Den andra frågan handlar om ryktet som jag har hört i över tio år: att Abu Saleh har en guldtron där han sitter och tar emot gåvor från folk.

Det är lätt att tycka om Abu Saleh när man sitter såhär som jag gör. Han är trevlig, uppmärksam, karismatisk. Han har humor, är klok och intressant att prata med. Jag känner mig sedd och välkommen. Han spänner blicken i mig när han talar och jag tänker att det är tur att jag visste en del om familjen innan jag satte mig i soffan. Jag vet till exempel att de har närmare 200 polisanmälningar mot sig bara de två senaste åren. Jag vet också att nästan alla polisanmälningarna har lagts ner, främst på grund av att folk inte vågar vittna mot familjen.

Men situationen är komplex. Abu Saleh är inte straffad för någonting. Han är inte ens misstänkt för något brott och när man pratar med folk i Angered så förstår man hur respekterad han är. Inte bara på grund av rädsla för familjen, utan också för att han är en äldre, lärd man som är överhuvud för en stor släkt med förgreningar världen över. Abu Saleh själv brinner för kampen mot islamistisk extremism. Han hatar Al Quaida och IS. Han säger att det är en skam, det de försöker göra i islams namn, i religionens namn.

– Vi måste bekämpa dem. Det är ondska. Vi har sett dem komma, men jag är inte rädd för dem. De missbrukar religionen och vi måste berätta för alla om deras rätta ansikte, säger Abu Saleh.

Hans ögon glöder när han pratar om kampen mot Al Quaida och IS, enligt honom är det den han har överst på sin agenda.

bu Saleh kommer från Libanon och har bott i Sverige i 34 år. Hans familj i Göteborg består av cirka 120 personer. Han har sju barn och över 30 barnbarn. Han är stolt över sin familj. Fyra av barnen och barnbarnen är namngivna efter honom. Det är han också stolt över.

Så börjar han räkna upp sina barn och hur många barn vart och ett av barnen har.
– 34! Jag har 34 barnbarn! Han skrattar hjärtligt.
– Inte så lätt att hålla reda på alla. Vi är en stor familj.

Familjen har släkt på andra håll i Sverige och utomlands. Malmö, Uppsala, Stockholm och Berlin. Under åren har Abu Saleh åkt runt i hela världen och föreläst och undervisat om islam. Han har varit i Australien, Kina, Europa, USA. Flera länder och långa resor. Han säger att det inte blir lika många resor längre, nu när han är äldre.

Men han gör också andra saker. Han medlar i konflikter, ”löser problem” som han säger. Inte bara i Angered, utan han har också varit i Jönköping, Uppsala, Malmö och andra städer och löst problem när de uppstått. Ibland också i Tyskland.

olisen i Angered och Göteborg känner till det här. En polisman jag pratar med säger att visst, det kan väl vara bra, men att polisen har ändå ett helvete med alla konfliker som inte når rättsväsendet. För när någon kanske blir skjuten i benet så polisanmäls det i stridens hetta, när adrenalinet fortfarande pumpar hos den som blivit skjuten och hans anhöriga. Polisen kopplas in, ett grovt våldsbrott har hög prioritet. Men sedan vill ingen berätta. Den som blev skjuten har ändrat sig, säger att det inte är något problem längre. Att situationen är löst. Den misstänkte vill absolut inte berätta, polisen har ingenting att gå på. Bakvägen får polisen höra att släkterna har gjort upp.
– Men vi kan ju ändå inte lägga ner allting, vi är skyldiga att lägga en massa resurser på att försöka utreda, även om vi vet att släkterna har gjort upp utanför rättsväsendet och absolut inte har för avsikt att koppla in oss igen, säger polismannen och suckar.

Det här är polisens vardag i Angered. Men det är inte alla kollegor som förstår hur djupt rotat det här parallellsamhället är, säger polismannen. Det krävs att man jobbar i de här miljöerna för att man riktigt ska fatta, säger han.

Abu Saleh ser däremot inget problem i att lösa konflikter eller uppkomna situationer på det här sättet. Han tycker att polisen ska göra sitt jobb och menar att han har en helt annan uppgift än polisen, där hans jobb snarare är ett komplement. Han förklarar:
– Till exempel om det finns två familjer där det har blivit missförstånd. Då går jag in och gör fred innan det har utvecklat sig till något större och till ett blodbad, berättar han.

Men där tänker jag då som svensk, och uppvuxen här, ska inte polisen lösa sånt?
– Polisen löser inte de här problemen på samma sätt. De vill inte ge samma typ av hjälp utan de vill gå vidare med det och det ska bli rättegång och folk ska träffas flera gånger och det löser inget utan det blir bara värre. Folk i såna situationer blir bara obekväma av att sitta på rättegång och anklaga varandra. Jag kommer istället med lösning direkt, så att problemet är löst och sen går jag hem.

Uttrycket ”parallellt samhälle” känns flummigt, tycker jag. Och jag märker att Abu Saleh inte riktigt förstår vad jag menar när jag använder ordet parallellsamhälle och det är knappt att jag fattar det själv. Jag tänker att om man är en del av ett parallellt samhälle, så kanske man inte inser det själv.

Abu Saleh och jag ser på världen och samhället på olika sätt, där jag är uppvuxen med en stark stat som man litar på, och han är uppvuxen med en stark släkt som man litar på.

Men om folk vänder sig till dig i stället för att vända sig till polisen…
–  Jag har redan sagt till dig från början, jag tar inte polisens plats. Problem som behöver polis, dem lägger jag mig inte i.

Jag tänker att det kan vara en svår gräns att dra.
– När problemen är hanterbara, då kan jag komma in. När det har blivit blodbad, då är det polisens uppgift.

Han ger ett exempel. Så konkret som möjligt bara för att jag än en gång ska förstå vad han menar. Han tittar mig stint i ögonen, höjer fingret och ber mig att lyssna noggrant:

– Det finns många familjer här i Sverige. Stora familjer som vår. Om det händer något problem mellan två personer i två familjer. De slår varandra, till exempel, och polisen kommer och tar en person till sjukhuset och en person till häktet.
– Då kommer jag in här, mellan familjerna, inte mellan de två som har bråkat med varandra, utan jag kommer in och pratar med de andra i familjerna, som inte polisen tog.

Han berättar att han medlar så att inte konflikten blir större. Han pratar med representanter ur familjerna, gör upp i godo, kanske bjuder på middag och ser till att de inte bråkar mer. Han säger att de inte behöver bli vänner, men att de ska sluta bråka. Annars kan bråket bli ännu större och båda sidor i familjerna kan ta till vapen för att hämnas. Ett blodbad. Eller gängkrig om man så vill.
– Jag tar inte polisens roll. Jag hjälper polisen, säger Abu Saleh.

Men då tänker jag så här: Om du går in och gör så att de inte bråkar mer, varför ska då han på sjukhuset och han på häktet gå vidare till polisen? Då är ju familjerna redan vänner?
– Det är deras tradition att hjälpa varandra.

Exakt. Och då behöver de ju inte gå till polisen heller.
– Din bror kommer och hjälper dig, du är skadad. Din bror vill hjälpa dig, han hittar inte den som skadade dig, han hittar hans bror och slår brodern i stället. Det är där vi kommer in mellan folk. Vi stoppar problemet innan det blir stort.

–  Förstår du?
Jag förstår.

– Vi äter mat nu, säger han.

Han ler och reser sig från soffan. Jag följer efter och tänker att, visst, kortsiktigt så låter det kanske bra med en medlare. Om det skapar ett lugn i lokalsamhället. För stunden. Men långsiktigt så är ju det en omöjlig tanke. I alla fall om man tror på rättsstaten. Eftersom familjen Ali Khan bara är ett exempel på en stark familj i en stad i Sverige, så finns det en mängd brott och konflikter som löses i någon slags civila ”rättegångar” och som aldrig någonsin når rättsväsendet. Och inga brottsoffer som får upprättelse. Dessutom är många i familjen Ali Khan kriminella med stort våldskapital. Så även om Abu Saleh inte är det, så hur ska man veta att folk inte går med på medling för att de är rädda?

Nu har solen har gått ner. Fastan är över och i uterummet står en fantastisk libanesisk måltid uppdukad på det stora bordet.

ad är det som gör en familj till maffia? Polisen och folk som jag pratar med i Angered och Göteborg säger att familjen Ali Khan jobbar som en maffia, i alla fall med liknande metoder. De hjälper varandra, drar sig inte för att ta till våld och hot för att få som de vill. De jobbar med rädslor och ser till att alltid backa varandra och hämnas när någon i familjen utsätts för, vad de menar, är en oförrätt. De blandar helst inte in polisen, utan vill lösa problem själva. Det är bilden jag får.

Abu Saleh är familjens överhuvud. Han är äldst, en lärd och religiös man. När vi pratar om maffiaryktet, om kriminalitetet i familjen, får han en rynka mellan ögonbrynen. Han säger att han inte bara ser bekymrad ut, han är bekymrad också. När Abu Saleh läste i media om att polischef Ulf Merlander hade stått i rättegången och beskrivit familjen som en kriminell familj som jobbar på ett maffaliknande sätt, blev han upprörd.

– Jag är inte maffia så att folk blir rädda för mig, jag är inte maffia! Jag är en religiös man.

Jag säger att jag har hört att det finns folk som är rädda för honom och för andra i familjen. Att folk mycket väl vet att man inte ska bråka med dem. Abu Saleh ser ledsen ut när han hör det. Han säger att det är första gången han hör att någon skulle vara rädd för honom. Han tycker att jag är helt fel ute.

– Människor kommer till mig på grund av att jag är ordförande i en muslimsk förening och vi håller på med välgörenhet. Min tunga är mitt vapen, jag pratar med folk. Jag hjälper, säger han och pekar på sin tunga.

De andra som sitter runt oss i vardagsrummet och lyssnar lägger sig i under intervjun. Protesterar högljutt mot maffiabilden och att familjen svartmålas på det sättet. De pratar i munnen på varandra. Och flera av dem som har invändningar och protesterar är dömda för brott.

– Det här är en orättvis bild som kommer utifrån. När man läser beskrivningarna så tror man att det här är en italiensk maffiafamilj som har egna regler, egna rättegångar och som har en ledare som leder alla.

n ung man i familjen berättar hur han undviker att säga sitt namn när han träffar nya människor. Han säger att han blir dömd på förhand om han säger att han heter Ali Khan. Han berättar att det till och med finns två i familjen som har bytt namn för att slippa förknippas med maffiastämpeln. Han berättar också hur en ung kvinna i familjen fick ett bra jobb på en bank, men efter att banken gjort en säkerhetsprövning och såg vilken familj hon tillhörde fick hon inte jobba kvar. Trots att hon själv är skötsam, har utbildat sig och inte har någonting med kriminalitet att göra.

– Abu Saleh beordrar inte oss att göra kriminella saker, som en ledare med ett maffianätverk gör. Abu Saleh förespråkar bra saker!

Tareq, han som blev knivhuggen för tio år sen, fyller i:
– Han beordrar oss att inte hålla på med kriminalitet!

Varför gör ni det då?
Tareq Ali Khan , som själv är dömd för flera grova våldsbrott, protesterar högljutt igen:
– Det är inte många som gör det i dag. Kanske att någon någongång har gjort en kriminell handling, men man är ju inte kriminell för det. Det är ju skillnad på att vara kriminell, en kriminell är en som lever på det, livnär sig på det varje dag. Han är beroende av att göra brott.

Abu Saleh säger att han inte kan veta allting. Barnen, barnbarnen och släktingarna lever sina liv, han är ingen spåman som kan lista ut saker som han inte har bevis för. Han pekar på fjärrkontrollen som ligger på vardagsrumsbordet framför oss.

– Jag frågar dig, Johanna, har du lagt den här på bordet? Om du förnekar, vad ska jag då göra med dig? Jag kan inte göra någonting, för jag har inga bevis för att du har flyttat den. Det är samma sak om jag frågar min son eller barnbarn eller systerson om de har gjort det jag hör rykten om. Jag kan inte göra något på grund av att jag inte har några bevis. Jag är inte kriminalpolis. Jag är inte åklagare, det finns ingen polis som letar reda på uppgifter till mig. Förstår du? Om du förnekar, vad ska jag säga? Om du gör det bakom min rygg, vad ska jag säga?

Jag tänker att sådant vet du väl ändå.
– Gud har skapat allt, gudarna har skapat allting så… 90 procent av folket som han har skapat gör synd. De syndar mot Gud. Hur ska jag veta om något av mina barn, eller om någon i familjen gör någonting bakom ryggen? Hur ska jag kunna veta det?

Klockan har hunnit bli halv ett på natten när vi lämnar familjen Ali Khans hem. Vi går ner för trappen som leder till parkeringen och jag ser fem män som står vid infarten av området. De står och röker och följer oss med blicken. Jag är övertygad om att de har järnkoll på vilka vi är och får känslan att de står och vaktar något. Sedan tänker jag att de förmodligen bara står där och hänger och snackar och att mina tankar och fantasier är påverkade både av både mörkret ute och av maffiadiskussionerna vi precis har haft inne i huset.

När jag kommer hem irriterar jag mig på att jag inte ställde några frågor om de 200 polisanmälningarna som finns mot familjen. Jag ställde heller inte frågan om hur de försörjer sig. Och frågan om guldtronen, där Abu Saleh enligt ryktet ska sitta och ta emot gåvor från folk, den glömde jag bort.
Jag måste boka in en ny intervju.

”Om någon vill döda dig kan polisen inte hjälpa”

AUGUSTI 2017

ag har skrivit upp tolv frågor på ett block när jag åker till Abu Saleh på kvällen.

Abu Saleh är lika hjärtlig och vänlig som förra gången jag var här. Det är lite färre folk hemma, men så är det ju också en vanlig fredagskväll och inte ramadan. Tareq sätter sig med oss i vardagsrummet, den här gången har jag ingen fotograf med mig och vi pratar svenska.
Abu Saleh tar fram två assietter och knivar och bjuder mig på exotiska frukter från fruktfatet på vardagsrumsbordet. Han skalar en frukt till mig som jag inte vet namnet på och säger att jag ska akta mig för kärnan.

Jag berättar att jag har blivit avrådd från att göra reportage om familjen. Både av en del poliser och av kriminella. Jag säger att de inte tycker att familjen ska få uppmärksamhet, att ett reportage bara gör saker och ting värre och ger dem mer makt. Jag frågar varför han tror att de avrått mig.

Abu Saleh ser förvånad ut.

– Jag tror att de tänker fel. Med ditt reportage kommer inte samhället att bli värre. För mig spelar det ingen roll. Jag har mitt folk och de känner mig i hela världen, inte bara i Göteborg och Angered. De känner mig som person och tittar inte på vilket familjenamn jag har. Med ditt reportage, kommer jag inte bli större. Det hjälper inte mig att bli större.

Under de senaste två åren har medlemmar ur familjen Ali Khan polisanmälts närmare 200 gånger för brott. Hur många individer det rör sig om vet jag inte. Det är sekretess på namnen. Det kanske är som Tareq snabbt påtalar när jag tar upp ämnet, att det kan vara 20 personer som har polisanmälts tio gånger vardera. Men även om det skulle vara så är tio polisanmälningar på två år per individ väldigt mycket i min värld. När jag säger det invänder både Tareq och Abu Saleh att det är småbrott, som att ungdomar inte har haft hjälm när de kör moped, eller att någon har kört bil utan körkort. Eller utan bälte.

Men det är inte bara sådana brott. Det är också narkotikabrott, olaga hot, övergrepp i rättssak och misshandel till exempel.
– Vet du, jag är gammal, 60 år. Jag har aldrig ens rökt en cigarett hasch i mitt liv. Om man tycker att kokain hjälper eller hasch hjälper är det personligt. Jag kan bara ge dem rådet att de ska sluta. Jag ger både råd till mina barn och till andra. Det är en del av mitt yrke. Jag ger folk rådet: sluta förstöra samhället. Om de lyssnar på mig så vinner de, om mina barn lyssnar på mig vinner de. Om de inte gör det så förlorar de.

Men tycker du ändå inte att det är mycket med 200 polisanmälningar?
– Jag vet inte om det är sant eller inte.

Det är sant.
– Om det är sant så är det mycket. Men om man kör cykel utan hjälm så är det polisanmälan. Om man inte har bälte så är det polisanmälan. Om man kör lite fort polisanmälan. Om man kör utan körkort polisanmälan. Jag är inte emot polisen när de sköter sitt yrke. De sköter sitt yrke. Jag kan inte säga att alla i familjen är rena, och jag kan inte säga att alla i familjen är dåliga. Och jag kan inte säga att alla poliser är rena eller att alla poliser är dåliga. Det är blandat, säger Abu Saleh.

Jag frågar hur de försörjer sig, säger att det ju bara är några ur familjen som har beskattningsbar inkomst. Abu Saleh räknar upp sönerna som sköter sig och är egna företagare. Men han säger också att det är svårt för andra.
– Du vet, om du varit straffad är det svårt att få ett jobb. Det finns försäkringskassan och socialen, men det är inte lätt att få ett jobb när man har ett register, säger han.

Tareq till exempel. Han jobbar inte.
– Men jag söker jobb, säger han.
Han är en av dem i familjen som suttit i fängelse och menar att det är därför ingen vill anställa honom. Men han säger igen att han söker jobb intensivt.

Sedan tar jag upp sista frågan på min lapp. Det här med guldtronen. Jag säger att jag har hört att Abu Saleh sitter i en sådan och tar emot gåvor från folk som han hjälper. Först förstår han inte vad jag menar. Tareq översätter till arabiska. Båda två börjar gapskratta. När de har hämtat sig frågar Abu Salah:
–  Vet du varför de tänker så?

Nej. Varför?
– På grund av problemen som jag löser i samhället.

Han säger att när andra löser likadana problem som han gör så tar de betalt under bordet. Och det går att få bra betalt. En halv miljon. Eller en miljon.

Så mycket?
– Ja. Om någon vill döda dig så kan inte polisen hjälpa dig. För det är inte bara du. Du har barn och barnbarn, bröder och systrar. Polisen kan inte rädda hela familjen. Du kanske har restauranger, du har butiker. Du kan inte kasta bort det och försvinna, förklarar han.

Sen tittar han mig i ögonen, lyfter armen, låtsas att han håller i ett vapen och siktar på mig:
– Johanna, jag frågar dig: Om du vet att någon ska döda dig, hur mycket skulle du betala för att rädda dig och familjen? Säg?

Jag blir tyst. Sen svarar jag:
– Jag skulle betala precis så mycket som krävdes.

– Ja. Exakt. Och på grund av det tror folk att jag får pengar och sitter på en guldstol.

När vi nästan är klara kommer en ung tjej in i vardagsrummet och säger hej. Vi tar i hand och hälsar och jag frågar något, hon ler och tittar oförstående på Tareq.
– Det här är min fru, säger han stolt.
– Hon kan inte svenska, hon kommer från Tyskland.
– Ja, säger hon och tittar på mig.

Abu Saleh ser nöjd ut. Han pekar på hennes mage.
– Hon väntar barn, två månader kvar.
– Det blir en pojke, säger Tareq. Vi ska döpa honom till Hashem.
– En Hashem till, säger Abu Saleh nöjt.
Han fortsätter:
– Du vet, som polisen säger: Alla respekterar en Hashem. Och nu kommer snart nye Hashem. Det är bra.

Fotnot: Reportaget bygger på intervjuer, granskningar av förundersökningar, polisanmälningar, socialutredningar, myndighetsrapporter, tings- och hovrättsdomar och offentliga uppgifter från skatteverket mm. Alla namn utom Hashems (Abu Saleh) i familjen Ali Khan är fingerade.

reporter